VeronikaP

Japp, nu skiner solen och det känns som om sommaren är här.

Igår kom jag, mina 2 kollegor (en stannade kvar i Göteborg) och 11 barn hem från vår årliga resa till Borås och djurparken där.
Barnen är från förskolan där jag jobbar och de är i åldrarna 4-6 år. Varje år skickar vi vårt bagage med bussgods (skönt att slippa bära 15-20 väskor samtidigt som alla barn ska komma med välbehållna) ett par dagar innan själva resan. Varje år står vi på stationen i Karlstad och ser föräldrar vinka genom tågfönstret. Det är nog inte så lätt att se in genom fönstrena, för föräldrarna ser alltid så sökande ut när de tittar in på oss.
Varje år har barnen öppnat sina ryggsäckar och tagit fram matsäcken innan tåget lämnat Karlstad.
Varje år kommer vi fram till stugorna i Borås där vi skyndar oss för att komma iväg på den korta promenaden till djurparken. Där inne tittar vi på djuren och så passar vi på att grilla korv som vi äter till lunch.
Varje år somnar barnen nöjda i stugorna skavfötters med en kompis.

Nätterna går bra och barnen vaknar utsövda och iviriga på att komma iväg till djurprken igen. Vi går dit och har lite mer tid att titta på djuren. Lunch äter vi på restaurangen och alla barn får välja precis vad de vill äta.
Varje år går vi från djurparken nöjda och lite trötta.
Varje år är det lika roligt att springa med handuk och neccessärer till duschen och duscha innan det är sovdags igen.
Sista dagen leker barnen febrilt i lekparken som ligger alldeles intill stugorna medan vi vuxna städar stugorna.

Varje år kommer min mamma med glass och bullar till barnen när vi städat färdigt.
Varje år äter vi sista lunchen på tåget mellan Borås-Göteborg.
Varje år står det föräldrar och tar emot oss på stationen i Karlstad igen. Varje år är jag överlycklig att inget har hänt, att barnen har varit glada och att barnen haft hemlängtan som man faktiskt ska ha. Hemlängtan är helt naturligt och inget farligt.

"Jag längtar efter pappa..." kan barn faktiskt säga när man är borta. Men tänk vilka olika svar ett barn kan få, antingen förnekar man deras känslor eller också bekräftar man dem:
- "Nej då, nu har du så roligt här. Vi ska äta glass och vi ska leka. Det är väl inte tråkigt?"
- "Mm, det kan jag förstå att du gör, jag längtar också hem lite grann. Jag längtar efter min Isak. Tror du att din pappa kommer och möter dig när vi kommer hem imorgon?"

Jag läste en annan version av resan, och de orden är jag väldigt rörd över.


Jag är iallafall hemma och känner mig nästan bakis, som jag gör varje år efter Boråsresan. Men hemresan igår satte sina spår och förvärrade fyllan, tåget var utan AC och utan fläktar öht. 30 grader varmt i tre timmar satte sina spår. Inatt fick jag världens migränanfall. Jag har aldrig haft migrän föut, men det var ingen tvekan. Jag hade så ont i huvudet och jag trodde att jag skulle gå åt! När jag hade kräkts så lyckades jag iallafall somna och sov resten av natten.


Nu ska jag gå ut i solen igen ett litet tag och njuta av sommaren. Men detta ska väl inte vara den enda sommaren vi får i år? Ingen repris från förra året hoppas jag.